Den högsta tröst.

[ZaunköniG]

Ej blomman hoppas ma att evigt vara,
Ej skuggorna ma verklighet begära.
Ej för att städse tingens kedjor bära
Guds tankar sig med tidens former para.

Naturerna minutligt de förklara;
Men till sitt ursprung, flammande och skära,
Snart âtervända i odödlig ära,
Tills nya skepnader dem uppenbara.

Gläds, dygdige, ej dödens hand dig sârar.
Djupt i ditt bröst en himmelsk genius andas,
Det väsens afbild, som är allt i alla.

För honom blomstra tidens alla vârar,
Och ständigt nya purpurdagar randas;
Dock thronar han i tempel, hvilka falla.