Sonett-Forum

Ej blomman hoppas ma att evigt vara,
Ej skuggorna ma verklighet begära.
Ej för att städse tingens kedjor bära
Guds tankar sig med tidens former para.

Naturerna minutligt de förklara;
Men till sitt ursprung, flammande och skära,
Snart âtervända i odödlig ära,
Tills nya skepnader dem uppenbara.

Gläds, dygdige, ej dödens hand dig sârar.
Djupt i ditt bröst en himmelsk genius andas,
Det väsens afbild, som är allt i alla.

För honom blomstra tidens alla vârar,
Och ständigt nya purpurdagar randas;
Dock thronar han i tempel, hvilka falla.