Berndtson, Hans

[ZaunköniG]

HAVSBILD

Som urtidsjättar hukade till språng
med vita hjälmar havets vågor jaga,
och alla stämmor bli så små och svaga
mot deras mäktiga och vilda sång.

Vår värld av drömmar blir så kvav och trång,
vårt liv, vår längtan och vår korta saga;
vad äro vi, som jubla eller klaga,
vad äro vi och våra ödens gång?

Vi tro oss själva våra banor länka,
men vad vi bygga skola vågor dränka
och skölja bort ur sanden våra spår.

Vi äro barn som lätt på stranden springa,
men dovt i fjärran djupens klockor ringa,
och över oss det stora mörkret står . . .