Sonett-Forum

Hans Berndtson
1892-1945


HÖSTSKOGEN

Liksom en sörjande och ensam kvinna,
som lever blott i det som en gång var,
vars alla tankar gyllne trådar spinna
kring minnet av en dröm, som dröjer kvar,

Liksom hon vet, att hon ej mer skall finna
den väg, vars glans var alltför underbar,
så står du lugn och ser ditt liv förrinna,
du skog, som en gång vårens färger bar.

På kvällröd himmel segla skyar tunga.
Än ser jag långsamt dina grenar gunga,
än ser jag sakta häva sig ditt bröst,

än susar sång i dina gyllne salar,
men utan liv — det är ej du som talar,
det är en död som talar med din röst.

HAVSBILD

Som urtidsjättar hukade till språng
med vita hjälmar havets vågor jaga,
och alla stämmor bli så små och svaga
mot deras mäktiga och vilda sång.

Vår värld av drömmar blir så kvav och trång,
vårt liv, vår längtan och vår korta saga;
vad äro vi, som jubla eller klaga,
vad äro vi och våra ödens gång?

Vi tro oss själva våra banor länka,
men vad vi bygga skola vågor dränka
och skölja bort ur sanden våra spår.

Vi äro barn som lätt på stranden springa,
men dovt i fjärran djupens klockor ringa,
och över oss det stora mörkret står . . .