<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0" xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/" xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/">
	<channel>
		<title><![CDATA[Sonett-Forum - Erik Johan Stagnelius]]></title>
		<link>https://sonett-archiv.com/forum/</link>
		<description><![CDATA[Sonett-Forum - https://sonett-archiv.com/forum]]></description>
		<pubDate>Sat, 09 May 2026 04:18:50 +0000</pubDate>
		<generator>MyBB</generator>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Rosen]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3974</link>
			<pubDate>Mon, 18 Sep 2017 07:43:41 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3974</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Rosen</span><br />
<br />
<br />
Skön blänkte rosen här i vârens dagar, <br />
En medelpunkt för glada fjärlars dans. <br />
O ljufva ros, förgänglig som din glans <br />
Ar sângens röst, som vid din bortgâng klagar. <br />
<br />
Du trofast lydde skapardriftens lagar, <br />
Den fagraste rubin i Floras krans. <br />
Rikt blomstrade hvad däjligt hos dig fanns <br />
För vârens vind, den nordan nu föfjagar. <br />
<br />
I dig sâg ynglingen symboliskt randas <br />
Sitt hjertas urbild, kronan ibland mör; <br />
Hans aning kändes med din ânga blandas. <br />
<br />
Nu vissna blad för höstens flägt du strör. <br />
Sâ menlöst icke menskohjertat andas, <br />
Sa fridsamt, ack, det vissnar ej och dör.<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Rosen</span><br />
<br />
<br />
Schön schimmern Rosen an den Frühlingstagen<br />
als Mittelpunkt dem frohen Faltertanz.<br />
"Ach Rose, so vergänglich ist dein Glanz",<br />
hört man Gesang um deinen Fortgang klagen.<br />
<br />
Doch du tust, wie des Schöpfers Worte sagen:<br />
Er gab dir den rubinen Blumenkranz;<br />
Du bist ganz Blüte und dein Blüh'n ist ganz,<br />
bis kalte Böen aus Norden ihn verjagen.<br />
<br />
Ich sah den Jüngling dich sinnbildlich brechen.<br />
Des Herzens Urbild welkt, dass er bereut,<br />
denn auch an ihm wird einst die Zeit sich rächen.<br />
Nun welkt sie in die Herbstzeit und sie streut:<br />
<br />
Kein Menschenherz so treulich es versteht<br />
zu welken, keins so sanft dörrt und vergeht.<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Rosen</span><br />
<br />
<br />
Skön blänkte rosen här i vârens dagar, <br />
En medelpunkt för glada fjärlars dans. <br />
O ljufva ros, förgänglig som din glans <br />
Ar sângens röst, som vid din bortgâng klagar. <br />
<br />
Du trofast lydde skapardriftens lagar, <br />
Den fagraste rubin i Floras krans. <br />
Rikt blomstrade hvad däjligt hos dig fanns <br />
För vârens vind, den nordan nu föfjagar. <br />
<br />
I dig sâg ynglingen symboliskt randas <br />
Sitt hjertas urbild, kronan ibland mör; <br />
Hans aning kändes med din ânga blandas. <br />
<br />
Nu vissna blad för höstens flägt du strör. <br />
Sâ menlöst icke menskohjertat andas, <br />
Sa fridsamt, ack, det vissnar ej och dör.<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Rosen</span><br />
<br />
<br />
Schön schimmern Rosen an den Frühlingstagen<br />
als Mittelpunkt dem frohen Faltertanz.<br />
"Ach Rose, so vergänglich ist dein Glanz",<br />
hört man Gesang um deinen Fortgang klagen.<br />
<br />
Doch du tust, wie des Schöpfers Worte sagen:<br />
Er gab dir den rubinen Blumenkranz;<br />
Du bist ganz Blüte und dein Blüh'n ist ganz,<br />
bis kalte Böen aus Norden ihn verjagen.<br />
<br />
Ich sah den Jüngling dich sinnbildlich brechen.<br />
Des Herzens Urbild welkt, dass er bereut,<br />
denn auch an ihm wird einst die Zeit sich rächen.<br />
Nun welkt sie in die Herbstzeit und sie streut:<br />
<br />
Kein Menschenherz so treulich es versteht<br />
zu welken, keins so sanft dörrt und vergeht.<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Blomman: nakna jungfrun]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3964</link>
			<pubDate>Thu, 31 Aug 2017 08:35:42 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3964</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Blomman: nakna jungfrun</span>*). <br />
<br />
Sent kommer du, o jungfru, i det gröna: <br />
Försvunnen är den glada blomsterslägten, <br />
Ej skimrar liljan mer i silfverdrägten, <br />
Och ingen ros ses törnets grenar kröna. <br />
<br />
Ej svärma fjärlar, lifliga och sköna; <br />
Ej kyssar lösa purpurknoppens häkten. <br />
Hvi kom du hit, af kulna nordanflägten <br />
Och frostens dagg att ensam qvalet röna? <br />
<br />
»O vandrare, jag är en menlös blomma. <br />
Hvad mer, om ödet blott en höstdag skänkte?» <br />
Tyst andas, i sig sjelf fördold, den fromma. <br />
<br />
»Ej angâr mig en yttre fröjd och smärta. <br />
Hvad i mitt frö naturens kärlek tankte, <br />
Utvecklas troget af mitt blomsterhjerta.» <br />
<br />
<br />
<br />
*) Colchicum autumnale. Linn.<br />
- Herbstzeitlose<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Blumen: Nackte Jungfrau</span><br />
<br />
Ach Jungfer, du zeigst dich sehr spät im Grün.<br />
Verschwunden ist schon deine Blütenpracht,<br />
Nicht schimmert mehr der Lilie Silbertracht,<br />
noch Rosen mehr am dichten Dornbusch blüh'n.<br />
<br />
Kein Falter flattert mehr, lebhaft und schön,<br />
kein Kuss kann letzte Knospen mehr entfalten.<br />
Wo kamst du her? Kamst du vom Nord, dem kalten,<br />
an Fröste und an Einsamkeit gewöhnt?<br />
<br />
"Als schlichte Blume bin ich hergekommen,<br />
zufrieden, was mir dieser Herbsttag schenkt.<br />
Still atmend in mir ruhen, wird mir frommen.<br />
<br />
Mich kümmern nicht die äußren Freud und Schmerzen.<br />
Was die Natur dem Samen zugedenkt,<br />
entwickelt sich in treuen Blumenherzen.<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Blomman: nakna jungfrun</span>*). <br />
<br />
Sent kommer du, o jungfru, i det gröna: <br />
Försvunnen är den glada blomsterslägten, <br />
Ej skimrar liljan mer i silfverdrägten, <br />
Och ingen ros ses törnets grenar kröna. <br />
<br />
Ej svärma fjärlar, lifliga och sköna; <br />
Ej kyssar lösa purpurknoppens häkten. <br />
Hvi kom du hit, af kulna nordanflägten <br />
Och frostens dagg att ensam qvalet röna? <br />
<br />
»O vandrare, jag är en menlös blomma. <br />
Hvad mer, om ödet blott en höstdag skänkte?» <br />
Tyst andas, i sig sjelf fördold, den fromma. <br />
<br />
»Ej angâr mig en yttre fröjd och smärta. <br />
Hvad i mitt frö naturens kärlek tankte, <br />
Utvecklas troget af mitt blomsterhjerta.» <br />
<br />
<br />
<br />
*) Colchicum autumnale. Linn.<br />
- Herbstzeitlose<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Blumen: Nackte Jungfrau</span><br />
<br />
Ach Jungfer, du zeigst dich sehr spät im Grün.<br />
Verschwunden ist schon deine Blütenpracht,<br />
Nicht schimmert mehr der Lilie Silbertracht,<br />
noch Rosen mehr am dichten Dornbusch blüh'n.<br />
<br />
Kein Falter flattert mehr, lebhaft und schön,<br />
kein Kuss kann letzte Knospen mehr entfalten.<br />
Wo kamst du her? Kamst du vom Nord, dem kalten,<br />
an Fröste und an Einsamkeit gewöhnt?<br />
<br />
"Als schlichte Blume bin ich hergekommen,<br />
zufrieden, was mir dieser Herbsttag schenkt.<br />
Still atmend in mir ruhen, wird mir frommen.<br />
<br />
Mich kümmern nicht die äußren Freud und Schmerzen.<br />
Was die Natur dem Samen zugedenkt,<br />
entwickelt sich in treuen Blumenherzen.<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Aftonen]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3969</link>
			<pubDate>Thu, 20 Jul 2017 08:40:23 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3969</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Aftonen</span><br />
<br />
<br />
När dagens gud i Thetis' blâa salar <br />
Frân gyllne charen gâtt att hvila njuta, <br />
Strax mörknar polen, aftondimmor sluta <br />
I däfna floret höjder, falt och dalar. <br />
<br />
Men lundens famn af ömma näktergalar <br />
Melodiskt ljuder, lik en klagoluta; <br />
Med tusen blickar, som ur skyn sig gjuta, <br />
Om Herrans under stjernehvalfvet talar. <br />
<br />
Sâ, när vâr himmel glädjens sol förlâter, <br />
Försvinna färgen, bilderna och ljuset <br />
Pâ verldens tafla för vârt skumma öga. <br />
<br />
Blott minnet än i sângens lunder grâter, <br />
Och hoppets stjernor vinka oss ur gruset <br />
Till andars Fader i det etherhöga.<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Abend</span><br />
<br />
<br />
Zum Schluß zieht Gott durch Thetis blauen Saal<br />
im goldnen Wagen. Ruhe! Er genießt; -<br />
bis Abenddämmerung den Blick beschließt<br />
auf blühnde Höhen, Feld und grünes Tal.<br />
<br />
Doch Nacht umfängt den Schmerz der Nachtigall<br />
und ihr'n Gesang, der eine Klage ist,<br />
mit tausendfachem Blick, der sich ergießt<br />
von unsres Herren sterndurchwirktem All.<br />
<br />
Wie mild und gnädig uns der Himmel scheint,<br />
wenn Farbe, Bild und Licht vor uns versinkt:<br />
Das Auge muss das Weltbild bald entbehren.<br />
<br />
Gedenk dem Wald, der in Gesängen weint,<br />
der Hoffnung, die noch aus den Trümmern winkt<br />
und unsrem Vater in den höchsten Sphären.<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Aftonen</span><br />
<br />
<br />
När dagens gud i Thetis' blâa salar <br />
Frân gyllne charen gâtt att hvila njuta, <br />
Strax mörknar polen, aftondimmor sluta <br />
I däfna floret höjder, falt och dalar. <br />
<br />
Men lundens famn af ömma näktergalar <br />
Melodiskt ljuder, lik en klagoluta; <br />
Med tusen blickar, som ur skyn sig gjuta, <br />
Om Herrans under stjernehvalfvet talar. <br />
<br />
Sâ, när vâr himmel glädjens sol förlâter, <br />
Försvinna färgen, bilderna och ljuset <br />
Pâ verldens tafla för vârt skumma öga. <br />
<br />
Blott minnet än i sângens lunder grâter, <br />
Och hoppets stjernor vinka oss ur gruset <br />
Till andars Fader i det etherhöga.<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Abend</span><br />
<br />
<br />
Zum Schluß zieht Gott durch Thetis blauen Saal<br />
im goldnen Wagen. Ruhe! Er genießt; -<br />
bis Abenddämmerung den Blick beschließt<br />
auf blühnde Höhen, Feld und grünes Tal.<br />
<br />
Doch Nacht umfängt den Schmerz der Nachtigall<br />
und ihr'n Gesang, der eine Klage ist,<br />
mit tausendfachem Blick, der sich ergießt<br />
von unsres Herren sterndurchwirktem All.<br />
<br />
Wie mild und gnädig uns der Himmel scheint,<br />
wenn Farbe, Bild und Licht vor uns versinkt:<br />
Das Auge muss das Weltbild bald entbehren.<br />
<br />
Gedenk dem Wald, der in Gesängen weint,<br />
der Hoffnung, die noch aus den Trümmern winkt<br />
und unsrem Vater in den höchsten Sphären.<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Narcissus]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3954</link>
			<pubDate>Wed, 31 May 2017 06:16:56 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3954</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Narcissus</span><br />
<br />
<br />
Narcissus gick att släcka törstens brânad <br />
I källans tysta, spegelklara vâg. <br />
Sin egen skuggbild han i vattnet sâg <br />
Och intogs genast af en mystisk trânad. <br />
<br />
Fran glädjen skild i lifVets blomstermânad, <br />
Med vâta kinder och förvirrad hog, <br />
Vid källans spegel suckande han lâg, <br />
Och snart till ända löpte parkens spânad. <br />
<br />
Ej ärans lager blomstrat i hans hâr, <br />
Han gladdes aldrig i en krets af vänner, <br />
Och ingen flicka kysste bort hans târ. <br />
Ve den, hvars själ sin egen guddom känner <br />
Och idealets verklighet begär! <br />
För honom jorden inga rosor bär.<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Narcissus</span><br />
<br />
Narcissus ging vor Durstes Brand zu jenen<br />
kristallnen Quellen, spiegelblank und still,<br />
sah dort sein egnes Abbild; - Ihn befiel<br />
sogleich dieses geheimnisvolle Sehnen.<br />
<br />
Im Mai schied er vor Freude aus dem Leben;<br />
mit feuchten Wangen und verwirrtem Sinn<br />
vorm Quell: Sein Seufzen liegt noch heut darin,<br />
dass andre neugierig die Köpfe heben.<br />
<br />
Kein Lorbeer grünt im Haar, um ihn zu ehren,<br />
und nie vergnügt' er sich im Freundeskreis.<br />
Kein Mädchen küsste fort ihm seine Zähren.<br />
<br />
Weh, wer um seine Göttlichkeit selbst weiss;<br />
Weh denen, die das Ideal begehren:<br />
denen blüht in der Welt kein Rosenreis.<br />
<br />
<br />
.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Narcissus</span><br />
<br />
<br />
Narcissus gick att släcka törstens brânad <br />
I källans tysta, spegelklara vâg. <br />
Sin egen skuggbild han i vattnet sâg <br />
Och intogs genast af en mystisk trânad. <br />
<br />
Fran glädjen skild i lifVets blomstermânad, <br />
Med vâta kinder och förvirrad hog, <br />
Vid källans spegel suckande han lâg, <br />
Och snart till ända löpte parkens spânad. <br />
<br />
Ej ärans lager blomstrat i hans hâr, <br />
Han gladdes aldrig i en krets af vänner, <br />
Och ingen flicka kysste bort hans târ. <br />
Ve den, hvars själ sin egen guddom känner <br />
Och idealets verklighet begär! <br />
För honom jorden inga rosor bär.<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Narcissus</span><br />
<br />
Narcissus ging vor Durstes Brand zu jenen<br />
kristallnen Quellen, spiegelblank und still,<br />
sah dort sein egnes Abbild; - Ihn befiel<br />
sogleich dieses geheimnisvolle Sehnen.<br />
<br />
Im Mai schied er vor Freude aus dem Leben;<br />
mit feuchten Wangen und verwirrtem Sinn<br />
vorm Quell: Sein Seufzen liegt noch heut darin,<br />
dass andre neugierig die Köpfe heben.<br />
<br />
Kein Lorbeer grünt im Haar, um ihn zu ehren,<br />
und nie vergnügt' er sich im Freundeskreis.<br />
Kein Mädchen küsste fort ihm seine Zähren.<br />
<br />
Weh, wer um seine Göttlichkeit selbst weiss;<br />
Weh denen, die das Ideal begehren:<br />
denen blüht in der Welt kein Rosenreis.<br />
<br />
<br />
.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Luna]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3915</link>
			<pubDate>Mon, 06 Feb 2017 01:04:52 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=3915</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
1793 – 1823 Schweden<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Luna</span><br />
<br />
Re'n ägde sömnen menskorna och djuren. <br />
Med rosenkinder öfver klippans topp <br />
Ur hafvets vâgor trädde Luna opp, <br />
Lik Venus, nyss af oceanen buren. <br />
<br />
Olympiskt brann dess anlet i azuren. <br />
»Sâ skall, o gudar,» — hviskade mitt hopp — <br />
»Min lyckas stjerna ock en dag stâ opp <br />
»Och glädjestrâlar sprida kring naturen.» <br />
<br />
Vid denna suck en sorgsen midnattsvind <br />
I trädens kronor skogens hvila störde, <br />
Och molnet gömde Lunas rosenkind. <br />
<br />
I vinden jag min genius hviska hörde: <br />
»Ej dârligt sök din lefnads tankbild här! <br />
Lik mânens ljus, han sjelf ett minne är.»<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Luna</span><br />
<br />
Zur Stunde als noch Mensch und Tiere schliefen,<br />
so rosenwangig überm Felsenkamm<br />
- wie Venus – Luna aus den Wellen kam,<br />
herangetragen aus des Meeres Tiefen.<br />
<br />
Olympisch glomm ihr Antlitz im Azur.<br />
So, Götter, flüsterte ich hoffnungsvoll<br />
mein Glücksstern auch am Tage leuchten soll<br />
und Freude breiten über die Natur.<br />
<br />
Mein Seufzer, in den Nachtwind eingegangen,<br />
hat wohl die milde Waldesruh gestört.<br />
Gewölk verbarg nun Lunas Rosenwangen<br />
und einen Geist hab ich im Wind gehört:<br />
„Sinnbilder für das Leben such hier nicht!<br />
Such zu gedenken nur des Menschen Licht.“<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
1793 – 1823 Schweden<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Luna</span><br />
<br />
Re'n ägde sömnen menskorna och djuren. <br />
Med rosenkinder öfver klippans topp <br />
Ur hafvets vâgor trädde Luna opp, <br />
Lik Venus, nyss af oceanen buren. <br />
<br />
Olympiskt brann dess anlet i azuren. <br />
»Sâ skall, o gudar,» — hviskade mitt hopp — <br />
»Min lyckas stjerna ock en dag stâ opp <br />
»Och glädjestrâlar sprida kring naturen.» <br />
<br />
Vid denna suck en sorgsen midnattsvind <br />
I trädens kronor skogens hvila störde, <br />
Och molnet gömde Lunas rosenkind. <br />
<br />
I vinden jag min genius hviska hörde: <br />
»Ej dârligt sök din lefnads tankbild här! <br />
Lik mânens ljus, han sjelf ett minne är.»<br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Luna</span><br />
<br />
Zur Stunde als noch Mensch und Tiere schliefen,<br />
so rosenwangig überm Felsenkamm<br />
- wie Venus – Luna aus den Wellen kam,<br />
herangetragen aus des Meeres Tiefen.<br />
<br />
Olympisch glomm ihr Antlitz im Azur.<br />
So, Götter, flüsterte ich hoffnungsvoll<br />
mein Glücksstern auch am Tage leuchten soll<br />
und Freude breiten über die Natur.<br />
<br />
Mein Seufzer, in den Nachtwind eingegangen,<br />
hat wohl die milde Waldesruh gestört.<br />
Gewölk verbarg nun Lunas Rosenwangen<br />
und einen Geist hab ich im Wind gehört:<br />
„Sinnbilder für das Leben such hier nicht!<br />
Such zu gedenken nur des Menschen Licht.“<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Dafne]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=2819</link>
			<pubDate>Wed, 24 Jul 2013 08:39:43 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=2819</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Dafne</span> <br />
<br />
En fruktlös kärlek ock ditt hjerta brydde <br />
Till Penei dotter, sângens milde far! <br />
Förgäfves lyran pâ din arm du bar, <br />
Och gyllne kogret dina skuldror prydde. <br />
<br />
För dina famntag bäfvande hon flydde,<br />
Som turturdufvan undan gamen far, <br />
Och i en lager re'n förbytt hon var, <br />
Da böjda grenar hennes ânger tydde. <br />
<br />
I trädets skuggor sorgsen än du stâr; <br />
Den friska krans, som hârens guld bekröner, <br />
Förmar väl den att läka hjertats sâr? — <br />
Ett lika öde träffar dina söner: <br />
Kring jordens rymd de jaga skönheten, <br />
Och i en lager sist förbytes den. <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Daphne</span><br />
<br />
Fruchtlose Liebe dieses Herz so sehr bedrückt;<br />
Peneios Tochter ihren Vater schwer bedrängt,<br />
dass ihr umsonst die Lyra in den Armen hängt,<br />
umsonst der goldne Köcher ihre Schulter schmückt.<br />
<br />
Vor der Umarmung wird sie immer zitternd scheuen,<br />
wie eine Turteltaube vor dem Geier kuscht.<br />
Und der verwandelt sie in einen Lorbeerbusch<br />
und die gebeugten Zweige zeigen ihre Reue.<br />
<br />
Wie sich im Brachland ihrer Sorge Schatten zeigt,<br />
so will ein frischer Kranz vielleicht dein Haar bekrönen,<br />
doch macht er auch dass dieses Herzensleiden schweigt?<br />
Bis heute gilt der Wettstreit zwischen deinen Söhnen,<br />
die immer gleiche Jagd nach Edlen und nach Schönen<br />
und nach dem zauberhaften frischen Lorbeerzweig.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Dafne</span> <br />
<br />
En fruktlös kärlek ock ditt hjerta brydde <br />
Till Penei dotter, sângens milde far! <br />
Förgäfves lyran pâ din arm du bar, <br />
Och gyllne kogret dina skuldror prydde. <br />
<br />
För dina famntag bäfvande hon flydde,<br />
Som turturdufvan undan gamen far, <br />
Och i en lager re'n förbytt hon var, <br />
Da böjda grenar hennes ânger tydde. <br />
<br />
I trädets skuggor sorgsen än du stâr; <br />
Den friska krans, som hârens guld bekröner, <br />
Förmar väl den att läka hjertats sâr? — <br />
Ett lika öde träffar dina söner: <br />
Kring jordens rymd de jaga skönheten, <br />
Och i en lager sist förbytes den. <br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Daphne</span><br />
<br />
Fruchtlose Liebe dieses Herz so sehr bedrückt;<br />
Peneios Tochter ihren Vater schwer bedrängt,<br />
dass ihr umsonst die Lyra in den Armen hängt,<br />
umsonst der goldne Köcher ihre Schulter schmückt.<br />
<br />
Vor der Umarmung wird sie immer zitternd scheuen,<br />
wie eine Turteltaube vor dem Geier kuscht.<br />
Und der verwandelt sie in einen Lorbeerbusch<br />
und die gebeugten Zweige zeigen ihre Reue.<br />
<br />
Wie sich im Brachland ihrer Sorge Schatten zeigt,<br />
so will ein frischer Kranz vielleicht dein Haar bekrönen,<br />
doch macht er auch dass dieses Herzensleiden schweigt?<br />
Bis heute gilt der Wettstreit zwischen deinen Söhnen,<br />
die immer gleiche Jagd nach Edlen und nach Schönen<br />
und nach dem zauberhaften frischen Lorbeerzweig.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Minne]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=1367</link>
			<pubDate>Wed, 15 Apr 2009 18:29:18 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=1367</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
Schweden<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Minne</span><br />
<br />
O blomsterfält! O gröna popellunder, <br />
Som livets späda purpurknopp förgömde! <br />
O silverkällor, vid vars rand jag drömde <br />
Elysiskt bort min barndoms snabba stunder! <br />
O tid av kärlek, hopp och tro och under! <br />
Rikt över dig sitt frukthorn glädjen tömde. - <br />
Att blott en dröm mig gäckade jag glömde <br />
Och väcktes först av ödets vreda dunder. <br />
Vem var gudinnan som ur nektarbrunnen <br />
Mig dricka gav? - av snöglans lyste skruden <br />
Och liljor virkade dess huvudbonad. <br />
Gråt, min teorb! Astréa är försvunnen, <br />
Ej tröstas jag förrän den kyska bruden <br />
Jag åter famnar, salig och försonad. <br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erinnerung</span><br />
<br />
Oh Blumenfeld, oh, grüne Pappelrunde,<br />
die solche zarten Purpurknöpfe säumte.<br />
Oh Silberquell, wo ich elysisch träumte.<br />
Weit fort ist meiner Kindheit rasche Stunde!<br />
<br />
Oh Zeit der Liebe, Treu, du Wundertag!<br />
Dein Füllhorn freudig sich auf mich ergieße,<br />
damit, daß es ein Traum sei, ich nicht wisse,<br />
eh mich erst weckt der böse Donnerschlag.<br />
<br />
Wo ist der Göttin süßer Nektarbrunnen,<br />
der mich heut labt? Von Schneekristall verschönt<br />
die Lilien mit weißer Haube heute.<br />
<br />
Theorbe klag! Astrea ist verschwunden.<br />
Trost wird mir erst, wenn ich die keuschen Bräute<br />
erneut umarme, selig und versöhnt.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
Schweden<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Minne</span><br />
<br />
O blomsterfält! O gröna popellunder, <br />
Som livets späda purpurknopp förgömde! <br />
O silverkällor, vid vars rand jag drömde <br />
Elysiskt bort min barndoms snabba stunder! <br />
O tid av kärlek, hopp och tro och under! <br />
Rikt över dig sitt frukthorn glädjen tömde. - <br />
Att blott en dröm mig gäckade jag glömde <br />
Och väcktes först av ödets vreda dunder. <br />
Vem var gudinnan som ur nektarbrunnen <br />
Mig dricka gav? - av snöglans lyste skruden <br />
Och liljor virkade dess huvudbonad. <br />
Gråt, min teorb! Astréa är försvunnen, <br />
Ej tröstas jag förrän den kyska bruden <br />
Jag åter famnar, salig och försonad. <br />
<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erinnerung</span><br />
<br />
Oh Blumenfeld, oh, grüne Pappelrunde,<br />
die solche zarten Purpurknöpfe säumte.<br />
Oh Silberquell, wo ich elysisch träumte.<br />
Weit fort ist meiner Kindheit rasche Stunde!<br />
<br />
Oh Zeit der Liebe, Treu, du Wundertag!<br />
Dein Füllhorn freudig sich auf mich ergieße,<br />
damit, daß es ein Traum sei, ich nicht wisse,<br />
eh mich erst weckt der böse Donnerschlag.<br />
<br />
Wo ist der Göttin süßer Nektarbrunnen,<br />
der mich heut labt? Von Schneekristall verschönt<br />
die Lilien mit weißer Haube heute.<br />
<br />
Theorbe klag! Astrea ist verschwunden.<br />
Trost wird mir erst, wenn ich die keuschen Bräute<br />
erneut umarme, selig und versöhnt.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Ej något mättar själens eldbegär]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=1343</link>
			<pubDate>Tue, 30 Dec 2008 17:23:35 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=1343</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
<br />
<br />
<br />
Ej något mättar själens eldbegär <br />
Af allt hvad Tidens grymma makter skänka. <br />
För hennes blickar andra kronor blänka, <br />
Ett annat mål bestämdt för henne är. <br />
<br />
Hvad henne ljuft med känslor fylla plär, <br />
I milda glädjedrömmar henne sänka, <br />
Ett jordiskt sinne mäktar det ej tänka, <br />
Ett dödligt öga det ej skåda lär. <br />
<br />
Ett vilddjurshem är denna värld, en öcken. <br />
Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick <br />
Högt öfver vintergatans ljusa töcken. <br />
<br />
O! att hon snabba dufvovingar fick! <br />
Nog vet hon arken dit hon flyga ville <br />
Ur flodens svall, i forna syskons gille. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Nichts stillt der Seele feuriges Begehren<br />
nach dem, was Zeit den rohen Mächten schenkt,<br />
denn ihrem Blick die fremde Krone blinkt<br />
und nur des Fremden Wort verleiht ihr Ehre.<br />
<br />
Mit Lust wird sie vom Fühlen überflutet,<br />
in sanften Wonneträumen sie versinkt.<br />
Kein irdischer Verstand es sich erdenkt,<br />
Kein Erdenauge soetwas vermutet.<br />
<br />
Nur Wildnis wär die Welt, ein ödes Land,<br />
erhebt sie nicht den Blick vom Kreuzeshügel<br />
hinauf, weit übers lichte Sternenband.<br />
<br />
Die Hoffnung liegt in ihren Taubenschwingen,<br />
trägt auch zur Arche heim sie einst ihr Flügel,<br />
dahin, wo ihre frühen Schwestern gingen.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
<br />
<br />
<br />
Ej något mättar själens eldbegär <br />
Af allt hvad Tidens grymma makter skänka. <br />
För hennes blickar andra kronor blänka, <br />
Ett annat mål bestämdt för henne är. <br />
<br />
Hvad henne ljuft med känslor fylla plär, <br />
I milda glädjedrömmar henne sänka, <br />
Ett jordiskt sinne mäktar det ej tänka, <br />
Ett dödligt öga det ej skåda lär. <br />
<br />
Ett vilddjurshem är denna värld, en öcken. <br />
Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick <br />
Högt öfver vintergatans ljusa töcken. <br />
<br />
O! att hon snabba dufvovingar fick! <br />
Nog vet hon arken dit hon flyga ville <br />
Ur flodens svall, i forna syskons gille. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Nichts stillt der Seele feuriges Begehren<br />
nach dem, was Zeit den rohen Mächten schenkt,<br />
denn ihrem Blick die fremde Krone blinkt<br />
und nur des Fremden Wort verleiht ihr Ehre.<br />
<br />
Mit Lust wird sie vom Fühlen überflutet,<br />
in sanften Wonneträumen sie versinkt.<br />
Kein irdischer Verstand es sich erdenkt,<br />
Kein Erdenauge soetwas vermutet.<br />
<br />
Nur Wildnis wär die Welt, ein ödes Land,<br />
erhebt sie nicht den Blick vom Kreuzeshügel<br />
hinauf, weit übers lichte Sternenband.<br />
<br />
Die Hoffnung liegt in ihren Taubenschwingen,<br />
trägt auch zur Arche heim sie einst ihr Flügel,<br />
dahin, wo ihre frühen Schwestern gingen.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: En evig oro själen mystiskt plågar]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=1341</link>
			<pubDate>Sun, 21 Dec 2008 11:21:23 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=1341</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
1793-1823 Schweden<br />
<br />
En evig oro själen mystiskt plågar <br />
Så länge än för grusets fröjd hon brinner <br />
Och för Äonen, som dess jordlif spinner, <br />
Af suckar ammad offerelden lågar. <br />
<br />
Men knappt hon sansas och försaka vågar <br />
Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner, <br />
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner, <br />
Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar. <br />
<br />
Med Guds tillsamman flyter hennes vilja <br />
Och får i arf hans rikes herrligheter <br />
För Jordens låga rosor och metaller. <br />
<br />
Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja <br />
Den höga från sin lott i himlens eter <br />
Och aldrig gudalifvets blomma faller. <br />
<br />
<br />
<br />
Die Seele sich in steter Unrast plagt,<br />
solange sie für eitlen Tand enbrennt<br />
und für Äonen, die ihr Leben spinnt<br />
an dem ein Opferfeuer seufzend nagt.<br />
<br />
Kaum daß sie sich besinnt und sie entsagt<br />
dem Blendwerk eines Gottes, das verschwindt'<br />
bevor sie wahre Ewigkeit gewinnt,<br />
nach der das Herz in seinem Mangel fragt.<br />
<br />
Mit Gott ihr Wille einst zusammenfließt<br />
im Erbe seines Reiches Herrlichkeiten,<br />
daß Rosen hier entflammen und Metalle.<br />
<br />
Nicht Zeit und Raum und keine Macht zersplißt<br />
vom Ganzen einen Teil. in Himmelsweiten,<br />
im Götterleben niemals Blüten fallen.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius</span><br />
1793-1823 Schweden<br />
<br />
En evig oro själen mystiskt plågar <br />
Så länge än för grusets fröjd hon brinner <br />
Och för Äonen, som dess jordlif spinner, <br />
Af suckar ammad offerelden lågar. <br />
<br />
Men knappt hon sansas och försaka vågar <br />
Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner, <br />
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner, <br />
Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar. <br />
<br />
Med Guds tillsamman flyter hennes vilja <br />
Och får i arf hans rikes herrligheter <br />
För Jordens låga rosor och metaller. <br />
<br />
Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja <br />
Den höga från sin lott i himlens eter <br />
Och aldrig gudalifvets blomma faller. <br />
<br />
<br />
<br />
Die Seele sich in steter Unrast plagt,<br />
solange sie für eitlen Tand enbrennt<br />
und für Äonen, die ihr Leben spinnt<br />
an dem ein Opferfeuer seufzend nagt.<br />
<br />
Kaum daß sie sich besinnt und sie entsagt<br />
dem Blendwerk eines Gottes, das verschwindt'<br />
bevor sie wahre Ewigkeit gewinnt,<br />
nach der das Herz in seinem Mangel fragt.<br />
<br />
Mit Gott ihr Wille einst zusammenfließt<br />
im Erbe seines Reiches Herrlichkeiten,<br />
daß Rosen hier entflammen und Metalle.<br />
<br />
Nicht Zeit und Raum und keine Macht zersplißt<br />
vom Ganzen einen Teil. in Himmelsweiten,<br />
im Götterleben niemals Blüten fallen.]]></content:encoded>
		</item>
		<item>
			<title><![CDATA[Erik Johan Stagnelius: Grymt verklighetens hårda...]]></title>
			<link>https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=29</link>
			<pubDate>Sun, 21 Jan 2007 13:13:19 +0000</pubDate>
			<dc:creator><![CDATA[<a href="https://sonett-archiv.com/forum/member.php?action=profile&uid=1">ZaunköniG</a>]]></dc:creator>
			<guid isPermaLink="false">https://sonett-archiv.com/forum/showthread.php?tid=29</guid>
			<description><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
Grymt verklighetens hårda band mig trycka, <br />
av törnet blott en efterskörd jag samlar <br />
på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar <br />
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka. <br />
<br />
Allena stödd vid tålamodets krycka, <br />
jag i en vild, en nattfull öken famlar, <br />
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar, <br />
vars länkar döden blott kan sönderrycka. <br />
<br />
Dock tröstar mig den himlaburna sången. <br />
Från himlens borg en rosenkransad ängel, <br />
i gyllne flykt han sig till jorden svingar. <br />
<br />
Milt han mig vidrör med sin liljestängel. <br />
Strax falla kopparkedjorna av fången, <br />
och vingen höjs, och silverrösten klingar. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Ü: ZaunköniG<br />
<br />
Brutal die Wirklichkeit, die mich erdrückt; <br />
Ich stoppel mühsam auf dem leeren Feld <br />
der Freuden, stolpere... Man fällt und fällt <br />
auf harte Erde aus dem Traum vom Glück. <br />
<br />
Allein gestützt auf die Geduld als Krücke, <br />
wenn ich mich durch die karge Öde taste, <br />
spür ich, wie Glied in Glied der Kette faßte, <br />
die nur der Tod dereinst mir kann zerstücken. <br />
<br />
Doch trösten mich die himmlischen Gesänge. <br />
Mit Rosenkranz erscheint ein goldner Engel, <br />
sich leichten Flugs zu mir herabzuschwingen. <br />
<br />
Er rührt mich an mit seinem Lilienstengel, <br />
und Ring um Ring zerfallen meine Fänge. <br />
Er schwingt sich auf, und Silberstimmen klingen.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<span style="font-weight: bold;" class="mycode_b">Erik Johan Stagnelius </span><br />
1793 - 1823 Schweden <br />
<br />
<br />
Grymt verklighetens hårda band mig trycka, <br />
av törnet blott en efterskörd jag samlar <br />
på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar <br />
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka. <br />
<br />
Allena stödd vid tålamodets krycka, <br />
jag i en vild, en nattfull öken famlar, <br />
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar, <br />
vars länkar döden blott kan sönderrycka. <br />
<br />
Dock tröstar mig den himlaburna sången. <br />
Från himlens borg en rosenkransad ängel, <br />
i gyllne flykt han sig till jorden svingar. <br />
<br />
Milt han mig vidrör med sin liljestängel. <br />
Strax falla kopparkedjorna av fången, <br />
och vingen höjs, och silverrösten klingar. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Ü: ZaunköniG<br />
<br />
Brutal die Wirklichkeit, die mich erdrückt; <br />
Ich stoppel mühsam auf dem leeren Feld <br />
der Freuden, stolpere... Man fällt und fällt <br />
auf harte Erde aus dem Traum vom Glück. <br />
<br />
Allein gestützt auf die Geduld als Krücke, <br />
wenn ich mich durch die karge Öde taste, <br />
spür ich, wie Glied in Glied der Kette faßte, <br />
die nur der Tod dereinst mir kann zerstücken. <br />
<br />
Doch trösten mich die himmlischen Gesänge. <br />
Mit Rosenkranz erscheint ein goldner Engel, <br />
sich leichten Flugs zu mir herabzuschwingen. <br />
<br />
Er rührt mich an mit seinem Lilienstengel, <br />
und Ring um Ring zerfallen meine Fänge. <br />
Er schwingt sich auf, und Silberstimmen klingen.]]></content:encoded>
		</item>
	</channel>
</rss>