FISKAREN.
Sitt skall har hunden, fågeln har sitt qvitter,
Och hästen gnäggar, björnarne de brumma;
Men böljans åbor äro alla stumma,
Kallt deras blod, och dock af lif det spritter.
Mot deras tak sig bryter solens glitter,
De dansa då i sina salar ljumma:
För dem, de glada, gerna sjön må skumma,
För dem må stormen rasa, bäst han gitter.
Det folket här har sina egna gångar;
Men vänten J! jag ser er: J förgäten,
Att också jag i vattnet hittar stråten.
Hvad sägen J, om er i dag jag fångar?
J sägen intet, men jag kastar näten
Och drager snart båd’ er och dem i båten.
Sitt skall har hunden, fågeln har sitt qvitter,
Och hästen gnäggar, björnarne de brumma;
Men böljans åbor äro alla stumma,
Kallt deras blod, och dock af lif det spritter.
Mot deras tak sig bryter solens glitter,
De dansa då i sina salar ljumma:
För dem, de glada, gerna sjön må skumma,
För dem må stormen rasa, bäst han gitter.
Det folket här har sina egna gångar;
Men vänten J! jag ser er: J förgäten,
Att också jag i vattnet hittar stråten.
Hvad sägen J, om er i dag jag fångar?
J sägen intet, men jag kastar näten
Och drager snart båd’ er och dem i båten.