Themabewertung:
  • 0 Bewertung(en) - 0 im Durchschnitt
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
Dan Andersson: Fienden
#1
Schweden 
Dan Andersson
1888 - 1920 Schweden


Fienden

En storm var min barndom, mest mörknande, hård,
som av solljus blott sparsamt ibland lystes opp.
Och åska och regn i min rosende gård
ha skövlat och brutit var lovande knopp.

Nu se, över landen står höstmånen full,
och plöjning och harvning må fort bliva av,
att luckra på nytt denna regndränkta mull,
där silande rännil grävt grav invid grav!

Hur skola de rosor jag drömt om, på nytt
i jord som är ursköljd av floden som flytt
kunna finna sin hemliga, närande saft?

O ve! Tid förtager vårt liv allt dess mod!
Det mystiska Onda städs åter vår kraft,
och avlar och närs i vårt utspillda blod!



Feinde

Die Kindheit war ein Sturm, einer der harten,
durch die nur selten schien das Sonnenlicht;
in dem Gewitter meinen Rosengarten
verwüsteten, bis jede Knospe bricht.

Nun sieh, wie sich der volle Herbstmond senkt
und pflügt und eggt - und sehr schnell nimmt er ab.
Er lockert auf den Boden; frisch getränkt
von Rinnsalen nun siehe Grab an Grab.

Wie sollen Rosen, die im Traum erfühlt,
im Grund gedeihen, der ganz ausgespült?
Wo finden sie den nährend starken Saft?

Die Zeit raubt unsrem Leben allen Mut.
Das Böse isst sich satt an unsrer Kraft
und nährt sich von unsrem vergossnen Blut.


.
Der Anspruch ihn auszudrücken, schärft auch den Eindruck.
Zitieren


Gehe zu:


Benutzer, die gerade dieses Thema anschauen: 1 Gast/Gäste
Forenfarbe auswählen: