Norling, Börje

[ZaunköniG]

Börje Norling
1873-1906

Jern.

Han hårdnat, sägs det, uti lifvets strid,
Hans hjerta fick, som jern, i köld sig härda;
Hans längtans lågor blefvo så förtärda,
Nu komma sist de honom föga vid.

En gång dock, sägs det, var han ljus och blid,
Hans kärleks drömmar utaf hoppet närda;
Om då en vänlig blick de aktats värda,
Ack till hur mycket var det då ej tid!

Lätt är att forma jernet, då det glöder,
Då tager villigt det en ny gestalt;
Snart än en gång det stelnadt är och kallt.

Så hammarslagen fruktlöst man föröder, —
Så slår man fruktlöst på hans hjertas dörr,
Nu mera blir det aldrig mjukt som förr.


.

[ZaunköniG]

Vattenfall.


Den, som beständigt under fromma miner,
Hur vredgadt öde blixten drabba lät,
Enformigt trampar i sin saknads fjät,
Det är den största narr, som sol beskiner.

Att se sin lycka sjunka i ruiner,
Det gör ett menskligt hjerta nog förtret;
Ve den, som ej sin boja slita vet,
Som utaf lust ej grips, när stormen hviner.

Se, skön är floden 1 skönast när med fröjd
Den störtar trotsigt ifrån klippans höjd;
Den slås till skum, men dock sin bana bryter.

Igenom dalen slingrar den sig se’n;
Så klar som förr den mellan blomster flyter,
Blott mera hastigt emot hafvet hän.



.