Julia Nyberg
1784–1854
LIDNER.
Känslan härdat ej i årens lopp;
Sångarhjertan! tidigt J förblöden.
Diktens blomma, fostrad här af nöden,
Öppnar döende sin rosenknopp.
Näktergalen i cypressens topp
Sjunger öfver grafven hjertats öden,
Natten suckar, månan bleknar, döden
Kläder sig i evighetens hopp.
Ofta flyr du, örnen lik från jorden,
Ser, som han, din banas mål i solen
Alltid trånande till ljusets barm.
Åt din lyras minneskrans i Norden
Gaf ditt snille, glödande vid polen,
Hjertats purpur evigt skär och varm.
1784–1854
LIDNER.
Känslan härdat ej i årens lopp;
Sångarhjertan! tidigt J förblöden.
Diktens blomma, fostrad här af nöden,
Öppnar döende sin rosenknopp.
Näktergalen i cypressens topp
Sjunger öfver grafven hjertats öden,
Natten suckar, månan bleknar, döden
Kläder sig i evighetens hopp.
Ofta flyr du, örnen lik från jorden,
Ser, som han, din banas mål i solen
Alltid trånande till ljusets barm.
Åt din lyras minneskrans i Norden
Gaf ditt snille, glödande vid polen,
Hjertats purpur evigt skär och varm.