Fredin, Nils Edvard

[ZaunköniG]

August Strindberg.


Din ungdomsvår var mulen som en höst,
men sökande du fann dig själf omsider;
»de vilda drömmarne» om nya tider
ur målbrott löste stämman i ditt bröst.

Du sjöng: i tyglad styrka klang din röst,
där ekot darrade af seklets strider . . .
Och öfver scenen Gert mot bilan skrider,
och Jacques får hos Margreta frid och tröst.


I dag din stämma är ett feberskri.
Mot Röda rummets snilleclairobscurer
du ställer nu en Jean och en Julie.

Tack dock för oförgätlig harmoni!
Jag kan ej banna . . . Annan makt där styrer
förståndets män och fantasins martyrer.

[ZaunköniG]

Ett öppet ord


De gamla segerpukorna nu ärga,
och rosten fräter våra fäders svärd . . .
Hvad nyttar oss att från en annan värld
som föredömen skuggor frambesvärja?

Den skörd man sått den må man äfven bärga
och mura bäst man kan sin egen härd.
En stackare, sin frihet aldrig värd,
är den, som ej förmår sin frihet värja.
Den, som en gång har skyldrat med kanonen,
men nu, förlyft, ej orkar fram sig slå,
sig själf må skylla och ej — reaktionen.

Minns broder Martins ord för kejsartronen:
»om det är Herrans verk skall det bestå,
om mänskofunder likt ett flarn förgå!»

[ZaunköniG]

Presentation.


Ja, det är jag, som träder fram för er,
»affällingen», »den köpte apostaten»,
»kanossavandraren» och »renegaten»
med flere vackra namn man nu mig ger.

Jag medger ock att jag som många fler,
i ljusgrön ungdom huggit in på staten;
men inser nu att bästa hjältedaten
är lindra nöden, där man närmst den ser.

Och tro mitt ord, att politikens stenar
en hungrig mund att mätta ej förmått,
den trår till näring snart ur andra spenar.

Jag hör partiernas signaler blott,
och till mitt öra ej den lösen nått,
som rik och fattig till ett folk förenar.