Försakelsens frukt,

[ZaunköniG]

En evig oro själen mystiskt plagar,
Sâ länge än för grusets fröjd hon brinner,
Och för äonen, som dess jordlif spinner,
Af suckar ammad, offerelden lâgar.

Men knappt hon sansas och försaka vâgar
Ett diktadt godt, hvars bländverk dock försvinner,
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner,
Hvad hjertats dolda saknad efterfrâgar.

Med Guds tillsamman flyter hennes vilja
Och far i arf bans rikes herrligheter
För jordens lâga rosor och metaller.
Ej tid, ej rum, ej väldigheter skilja
Den höga frân sin lott i himlens ether,
Och aldrig gudalifvets blomma faller.