Rosen.

[ZaunköniG]

Skön blänkte rosen här i vârens dagar,
En medelpunkt för glada fjärlars dans.
O ljufva ros, förgänglig som din glans
Ar sângens röst, som vid din bortgâng klagar.

Du trofast lydde skapardriftens lagar,
Den fagraste rubin i Floras krans.
Rikt blomstrade hvad däjligt hos dig fanns
För vârens vind, den nordan nu föfjagar.

I dig sâg ynglingen symboliskt randas
Sitt hjertas urbild, kronan ibland mör;
Hans aning kändes med din ânga blandas.

Nu vissna blad för höstens flägt du strör.
Sâ menlöst icke menskohjertat andas,
Sa fridsamt, ack, det vissnar ej och dör.