Höstsolen.

[ZaunköniG]

Förgängelse naturens kinder mâlar.
Med svarta böljor, mellan nya stränder
Den ökta floden grâtande sig vänder,
Och ingen fjäril tömmer blomstrens skâlar.

Dock lika skön pâ fästet solen piâlar.
Frân gyllne throner kring förödda länder
Sin gudablick hon lugn och herrlig vänder,
Och jordens lik tyst smâler i dess strâlar.

Ej dör den kärlek, som oss lit'vet skänker;
Fast blott ât döden skördar han bereder,
Ovansklig dock hans purpureld skall brinna.

Snart frân Olympen mystiskt han sig sänker
I nya vârars liljearmar neder.
Idén är evig, skuggorna försvinna.