Lidande och tröst.

[ZaunköniG]

Grymt verklighetens hârda band mig trycka:
Af törnet blott en efterskörd jag samlar
Pâ glädjens fält, och lik ett korthus ramlar
Hvar väntad jordisk fröjd, hvar dröm af lycka.

Allena stödd vid tâlamodets krycka,
Jag i en vild, en nattfull öcken famlar,
Och i mitt spar den tunga kedjau skramlar,
Hvars länkar döden blott kan sönderrycka.

Dock tröstar mig den himlaburna sângen.
Fran himlens borg en rosenkransad ängel,
I gyllne flygt han sig till j orden svingar.

Mildt han mig vidrör med sin liljestängel;
Strax falla kopparkedjorna af fangen,
Och vingen höjs och silfverrösten klingar.