Narcissus.

[ZaunköniG]

Narcissus gick att släcka törstens brânad
I källans tysta, spegelklara vâg.
Sin egen skuggbild han i vattnet sâg
Och intogs genast af en mystisk trânad.

Fran glädjen skild i lifVets blomstermânad,
Med vâta kinder och förvirrad hog,
Vid källans spegel suckande han lâg,
Och snart till ända löpte parkens spânad.

Ej ärans lager blomstrat i hans hâr,
Han gladdes aldrig i en krets af vänner,
Och ingen flicka kysste bort hans târ.
Ve den, hvars själ sin egen guddom känner
Och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.