28.10.2012, 09:23
Helga Brigitta På Dödsbädden
Den fromma Frun i hvita stolan hvilar,
Blek, moderlig, än skön med silfverhåren;
Ty, nedom bindeln, endast lindrigt åren
I pannan vågat rista sina pilar.
Till helgonen, som vänta, systern ilar;
I halfsläekt öga skälfver sista tåren;
Men ofvan syns Guds stad, med englavåren,
Den fristad, der ej småvis otro smilar.
I siar - skådning re"n af ljusets länder,
Du ser der Lammets segerfana flägta,
Och Himlajungfrun le, din sol i smärta.
Bed ock för mig, med dessa knäppta händer!
Jag mot en verld vill om din ära fäkta;
I mig slår ännu riddaråldrens hjerta.
Den fromma Frun i hvita stolan hvilar,
Blek, moderlig, än skön med silfverhåren;
Ty, nedom bindeln, endast lindrigt åren
I pannan vågat rista sina pilar.
Till helgonen, som vänta, systern ilar;
I halfsläekt öga skälfver sista tåren;
Men ofvan syns Guds stad, med englavåren,
Den fristad, der ej småvis otro smilar.
I siar - skådning re"n af ljusets länder,
Du ser der Lammets segerfana flägta,
Och Himlajungfrun le, din sol i smärta.
Bed ock för mig, med dessa knäppta händer!
Jag mot en verld vill om din ära fäkta;
I mig slår ännu riddaråldrens hjerta.