28.05.2008, 20:00
En evig oro själen mystiskt plågar
Så länge än för grusets fröjd hon brinner
Och för Äonen, som dess jordlif spinner,
Af suckar ammad offerelden lågar.
Men knappt hon sansas och försaka vågar
Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner,
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner,
Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar.
Med Guds tillsamman flyter hennes vilja
Och får i arf hans rikes herrligheter
För Jordens låga rosor och metaller.
Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja
Den höga från sin lott i himlens eter
Och aldrig gudalifvets blomma faller.
Så länge än för grusets fröjd hon brinner
Och för Äonen, som dess jordlif spinner,
Af suckar ammad offerelden lågar.
Men knappt hon sansas och försaka vågar
Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner,
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner,
Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar.
Med Guds tillsamman flyter hennes vilja
Och får i arf hans rikes herrligheter
För Jordens låga rosor och metaller.
Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja
Den höga från sin lott i himlens eter
Och aldrig gudalifvets blomma faller.