Sonett-Forum

Skall nöjd jag se mitt öde tyst fullbordas,
förneka detta liv och stilla tro,
att vad som här så ofullgånget jordas
har flyttats att i evigheten gro?

Men tusens röster och mitt ärvda blod
i stormen viska tröst: "en allmakt god
din kropp skall krossa, för att själen må
ur jordens nöd hans himmel lycklig nå".

Res dig, min själ! Väx högre än din börda,
tag intet sömngift mot din vakna smärta,
och är du ock en livets narr, så bär det!

Bed ej om frid, men bed om styrka, hjärta!
och ängslas du inför det oerhörda,
så kasta skölden bort, men aldrig svärdet!