Stillhet
När det blir lugnt i hjärtats djupa grunder
och stillhet kommit efter lifvets strider,
då växer själen högre, hvad det lider,
än i de vilda, stormupprörda stunder.
Så kom Elias' Gud i forna tider
ej i orkanens dån och åskans dunder;
men i ett stilla väder, som ett under,
hans stämma ljöd, när det vardt tyst omsider.
Gif dig då ro, min själ, och sök att samla
de spridda krafter, som i tomhet famla,
att ej de dragas ned i världens villa.
O, låt en gång de stolta luftslott ramla,
och lär dig se det stora i det lilla,
så kommer friden ifrån höjden — stilla
Det gamla klaveret
Hvad är det väl för egendomlig makt,
som gör, att dina strängar tyckas klaga,
liksom de biktade en sorglig saga,
om än musiken går i glädtig takt?
Det är en villa blott, har man mig sagt;
din tid är slut och dina toner svaga.
Dock skall jag ej från dig min kärlek taga,
trots allt hvad tidens underkonst oss bragt.
Ty från de kära hädangångnas andar
mig tycks en hviskning i din ton sig blandar,
om jag blott sitter tyst en stund och hör.
En röst jag klart förnimmer bland de andra,
en ljus gestalt jag ser omkring mig vandra,
så länge jag de gamla strängar rör.
Icarus
— coelique cupidine tactus
altius egit iter.
Ovidius.
Hans mål var högt: till solen stod hans håg.
Han ville se den fri från jordisk dimma,
en stund dess fulla härlighet förnimma,
hvad helst än sedan honom förelåg.
Nu hvilar han inunder dunkel våg,
och till hans rum når ej en enda strimma
ifrån den sol, hvars glans i fordomtimma
hans öga här på jorden hänryckt såg.
Ack, mången fick som han för svaga vingar
men glömmer lätt, när mäktig längtan tvingar,
att målet står för högt för hans begär!
Men veten, mänskor, som hans lott beklagen:
fastän på lifvets bästa dröm bedragen,
han hade likväl varit solen när.
Jätten Finn
I Lundadomens krypta innelyckt
står jätten Finn förstenad, dömd att bära
de murar upp, som, ondskan att förfära,
århundraden hans jätteskuldror tryckt.
Han reste templet Herren Gud till ära
men sökte se'n slå ned, hvad själf han byggt,
förbittrad, när han såg sig undanryckt
den lön, han djärfdes för sitt verk begära.
Hvad jättekraft att bygga upp förmått,
i högre makters tjänst ett verktyg blott,
det kan ej mer af jättekraft förstöras.
Han hade ej sitt eget verk förstått:
hvad gjordt är, kan ej mer om intet göras —
ej världen ens en tum tillbaka föras.
Noblesse oblige
Du lyser af en stolt och ädel börd,
din rang bland jordens yppersta dig ställer,
din hela varelse af skönhet sväller,
och än af ingen sorg din ro är störd.
Men den, som syns af lyckan mest berörd,
undkommer dess förbannelse ej heller:
när hjärtats heligaste sak det gäller,
du finner dig med ens i bojor snörd.
Dock skall du veta bära upp som smycken
de gyllne fjättrar, börden på dig lagt,
och möta ödets slag med stolt förakt.
Och bruste än din lefnads fröjd i stycken,
du tömma skall med lugn den bittra drycken,
ej med en min förråda smärtans makt.