14.05.2016, 17:59
Dan Andersson (1888-1920),
Fienden
En storm var min barndom, mest mörknande, hård,
som av solljus blott sparsamt ibland lystes opp.
Och åska och regn i min rosende gård
ha skövlat och brutit var lovande knopp.
Nu se, över landen står höstmånen full,
och plöjning och harvning må fort bliva av,
att luckra på nytt denna regndränkta mull,
där silande rännil grävt grav invid grav!
Hur skola de rosor jag drömt om, på nytt
i jord som är ursköljd av floden som flytt
kunna finna sin hemliga, närande saft?
O ve! Tid förtager vårt liv allt dess mod!
Det mystiska Onda städs åter vår kraft,
och avlar och närs i vårt utspillda blod!
Fienden
En storm var min barndom, mest mörknande, hård,
som av solljus blott sparsamt ibland lystes opp.
Och åska och regn i min rosende gård
ha skövlat och brutit var lovande knopp.
Nu se, över landen står höstmånen full,
och plöjning och harvning må fort bliva av,
att luckra på nytt denna regndränkta mull,
där silande rännil grävt grav invid grav!
Hur skola de rosor jag drömt om, på nytt
i jord som är ursköljd av floden som flytt
kunna finna sin hemliga, närande saft?
O ve! Tid förtager vårt liv allt dess mod!
Det mystiska Onda städs åter vår kraft,
och avlar och närs i vårt utspillda blod!