Sonett-Forum

Blomman: nakna jungfrun*).

Sent kommer du, o jungfru, i det gröna:
Försvunnen är den glada blomsterslägten,
Ej skimrar liljan mer i silfverdrägten,
Och ingen ros ses törnets grenar kröna.

Ej svärma fjärlar, lifliga och sköna;
Ej kyssar lösa purpurknoppens häkten.
Hvi kom du hit, af kulna nordanflägten
Och frostens dagg att ensam qvalet röna?

»O vandrare, jag är en menlös blomma.
Hvad mer, om ödet blott en höstdag skänkte?»
Tyst andas, i sig sjelf fördold, den fromma.

»Ej angâr mig en yttre fröjd och smärta.
Hvad i mitt frö naturens kärlek tankte,
Utvecklas troget af mitt blomsterhjerta.»


*) Colchicum autumnale. Linn.