Sonett-Forum

O du, som, född ur intets underbara,
Fördolda famn, af yngre säd ej stammar;
Du, som ur hvilans stilla rosenkammar
Sâg dagens koming första gangen fara!

Portvakterska i gudaborgen klara,
Osynliga vestal, som trofast ammar
Den himlaeld i hjertats mörker flammar,
Det ljus, som ensamt allt kan uppenbara!

Kom, tystnad, kom, med dunkelblâa vingar
Mig öfverhölj och näps de fräcka ljuden,
Som vâga själens helga sabbath störa!

Kom! I din famn pâ gyllne moln du bringar
Den efterlängtade till himlabruden,
Och glada brölloppschorer sällskap göra.