Sonett-Forum

Re'n ägde sömnen menskorna och djuren.
Med rosenkinder öfver klippans topp
Ur hafvets vâgor trädde Luna opp,
Lik Venus, nyss af oceanen buren.

Olympiskt brann dess anlet i azuren.
»Sâ skall, o gudar,» — hviskade mitt hopp —
»Min lyckas stjerna ock en dag stâ opp
»Och glädjestrâlar sprida kring naturen.»

Vid denna suck en sorgsen midnattsvind
I trädens kronor skogens hvila störde,
Och molnet gömde Lunas rosenkind.

I vinden jag min genius hviska hörde:
»Ej dârligt sök din lefnads tankbild här!
Lik mânens ljus, han sjelf ett minne är.»