Sonett-Forum

Mitt öga fordom lif och tjusning födde
Sâ vidt som Helios gyllne pannan vänder.
Min guddom ledde konstnärns djerfva händer,
Min eld i skaldens helga sânger glödde.

Man Sabas rökverk pâ mitt altar strödde
I marmortempel pâ besjungna stränder,
Tills Jesus kom frân obekanta länder,
Och mythens drömmar vid hans strâlar dödde.

I dok förbyttes strax min blomsterkrona;
För rosengördeln, virkad af behagen,
Jag omgaf lifvet med ett kyskhetsbälte,

Och, forna tiders villor att försona,
I ödemarker jag fran denna dagen
Vid mânens sken i ângrens târar smälte.