29.10.2012, 17:08
T A C K O F F E R.
Till Professor orh Fru Kolmodin.
Som skyar ofta himlen öfverströmma,
Bäst morgonrodnan hörjat hugna dalen:
Så lifvets gryning ofta skyms af qvalen,
Och, knappast vaknadt, gift får hjertat tömma.
Jag sönk, fördomd att glömmas — och att glömma:
Då kom en var pånytt; till gudasalen
Jag lyftades; föryngrande pokalen
Mig räcktes der, af Makter, milda, ömma.
Beskydd och tröst mig gafs af Er, — ett fäste
Mot lyckans storm, mot nödens svall, — ett Eden,
Der jag fiek åter pressa Glädjens drufva.
Sä vid den Vises tak har nått sitt näste,
Ej mer af glador jagad öfver heden,
Min saknads ock min längtans trötta dufva.
Till Professor orh Fru Kolmodin.
Som skyar ofta himlen öfverströmma,
Bäst morgonrodnan hörjat hugna dalen:
Så lifvets gryning ofta skyms af qvalen,
Och, knappast vaknadt, gift får hjertat tömma.
Jag sönk, fördomd att glömmas — och att glömma:
Då kom en var pånytt; till gudasalen
Jag lyftades; föryngrande pokalen
Mig räcktes der, af Makter, milda, ömma.
Beskydd och tröst mig gafs af Er, — ett fäste
Mot lyckans storm, mot nödens svall, — ett Eden,
Der jag fiek åter pressa Glädjens drufva.
Sä vid den Vises tak har nått sitt näste,
Ej mer af glador jagad öfver heden,
Min saknads ock min längtans trötta dufva.