28.10.2012, 10:37
BESÖK VID MIN FADERS GRAF
I.
Em tynad flägt i rädda löfven susar
Och strömmens fall i skogen högre dånar,
Och skuggans jättbild vandraren förhånar
I månskens-dagern, der framåt han rusar.
Du, höstens vind, som dalens dimmor krusar!
Blodröda vester, som alltmera grånar!
Er tafla åt mitt qval en spegel lånar,
Der minnet, vaknadt, liksom forssen brusar.
Jag skymta ser den hvita kyrkomuren,
Och korset glimmar blekt på tornets spira,
Och vålnads-anleten ur fönstren blinka.
Hvi svigtar, stum, den bäfvande naturen?
Jag går, dit Vännerne sin frihet fira,
Och mina fäder mig till hvilan vinka.
II.
Du hulda graf vid tempel-tröskelns hallar,
Till dig min fot sin skumma stig förlänger!
Den tunga port, som Dödens horggård stanger.
På tröga gångjern sträft i natten skallar.
Hur skyndar allt! Din mull sig redan vallar.
Väl! virka tätt den förlåt, som du hänger
Omkring din skatt! Till urnan dock han tränger,
Den blixt, hvarmed det nya lifvet kallar.
Pä stenen, Fader, har man dristat hugga:
"Gack i din Herres glädje in!" - Hvem lärde
Sa tröstligt ord åt sorgens runeskrifter?
Han, som, odödlig sjelf, i dödens skugga
Lik pelikanen af sitt blod oss närde,
Och, med sin egen, upplät våra grifter.
III.
Ej hos oss sjelfva ens förgås en tanka,
På allvar tänkt: de villkor, som den väcka,
Försvinna, utan att dess lifstid stäcka;
kring själens stam hon slår en evig ranka.
Guds tankar, - skulle de likt irrsken vanka,
Dem stoflets dunster tända upp och släcka?
Till andar skulle Dödens makt sig sträcka?
Hvad jord-begreppen äro matta, kranka!
När Skaparns tankbild hem från mörkred kallas,
Bor än hans ljus, evärdligt, i sin guista;
Men strålen döljes för vårt gröfva sinne.
I Gud, hvas själ är båda ens och allas,
De första tankar äro ock de sista;
Hvarenda lefver der i lika minne.
IV
O Fader! dessa qval, som mig beklämma,
Du har dem kännt; du näns för dem ej banna
Din sou, som gerna vill sitt bröst bemanna,
Med himmelsk kraft de heta tårar dämma.
Ehvad ock årens flod må undansvämma,
Din ädla bild skall evigt hos mig stanna:
Din öppna blick, din tankfullt höga panna,
Din milda mun, din klara, glada stämma.
O! kom, på aftonmolnens purpurtrappa,
När qvällglans dröjer än på gula säden
Och herdens vallhorn hörs från bergen fjerran.
Ljuft vid din åsyn skall hvart hjerta klappa,
Och from, som fågelns afskedsdrill i träden,
Vår bönsuck flyga skall med Dig till Herran.
I.
Em tynad flägt i rädda löfven susar
Och strömmens fall i skogen högre dånar,
Och skuggans jättbild vandraren förhånar
I månskens-dagern, der framåt han rusar.
Du, höstens vind, som dalens dimmor krusar!
Blodröda vester, som alltmera grånar!
Er tafla åt mitt qval en spegel lånar,
Der minnet, vaknadt, liksom forssen brusar.
Jag skymta ser den hvita kyrkomuren,
Och korset glimmar blekt på tornets spira,
Och vålnads-anleten ur fönstren blinka.
Hvi svigtar, stum, den bäfvande naturen?
Jag går, dit Vännerne sin frihet fira,
Och mina fäder mig till hvilan vinka.
II.
Du hulda graf vid tempel-tröskelns hallar,
Till dig min fot sin skumma stig förlänger!
Den tunga port, som Dödens horggård stanger.
På tröga gångjern sträft i natten skallar.
Hur skyndar allt! Din mull sig redan vallar.
Väl! virka tätt den förlåt, som du hänger
Omkring din skatt! Till urnan dock han tränger,
Den blixt, hvarmed det nya lifvet kallar.
Pä stenen, Fader, har man dristat hugga:
"Gack i din Herres glädje in!" - Hvem lärde
Sa tröstligt ord åt sorgens runeskrifter?
Han, som, odödlig sjelf, i dödens skugga
Lik pelikanen af sitt blod oss närde,
Och, med sin egen, upplät våra grifter.
III.
Ej hos oss sjelfva ens förgås en tanka,
På allvar tänkt: de villkor, som den väcka,
Försvinna, utan att dess lifstid stäcka;
kring själens stam hon slår en evig ranka.
Guds tankar, - skulle de likt irrsken vanka,
Dem stoflets dunster tända upp och släcka?
Till andar skulle Dödens makt sig sträcka?
Hvad jord-begreppen äro matta, kranka!
När Skaparns tankbild hem från mörkred kallas,
Bor än hans ljus, evärdligt, i sin guista;
Men strålen döljes för vårt gröfva sinne.
I Gud, hvas själ är båda ens och allas,
De första tankar äro ock de sista;
Hvarenda lefver der i lika minne.
IV
O Fader! dessa qval, som mig beklämma,
Du har dem kännt; du näns för dem ej banna
Din sou, som gerna vill sitt bröst bemanna,
Med himmelsk kraft de heta tårar dämma.
Ehvad ock årens flod må undansvämma,
Din ädla bild skall evigt hos mig stanna:
Din öppna blick, din tankfullt höga panna,
Din milda mun, din klara, glada stämma.
O! kom, på aftonmolnens purpurtrappa,
När qvällglans dröjer än på gula säden
Och herdens vallhorn hörs från bergen fjerran.
Ljuft vid din åsyn skall hvart hjerta klappa,
Och from, som fågelns afskedsdrill i träden,
Vår bönsuck flyga skall med Dig till Herran.