Sonett-Forum

TILL P. A. SONDÉN.

En sömntorn verlden stungit har: hon jagar,
Med hån, från sig hvar ädel syftnings möda;
Man gäspar: "Skonhet! Konst! ger sådant föda ?"
Och bittert öfver "svärmerier" klagar.

Der så i samdrägt hyllas Vanans lagar,
Der är man till, att sig — och jorden — göda;
Der äflas ingen med, att från de döda
Uppväcka Sångens fordna sommardagar.

Men dig ej skepelser af dunst förvilla,
Då du, vid kärlekens och hoppets lågor,
Din fromma forsknings himmelsfackla tänder.

Klar är din ban, och helgonen den gilla;
Dess löfgång speglar sig i Diktens vågor;
Constanza lösen är, ehvart den vänder.