27.10.2012, 19:36
Per Daniel Amadeus Atterbom
1790 - 1855
E L G S T R Ö M.
Pä Solens berg ett tempel förr man höjde
Ät Gudomen för Ljuset, Sången, Våren;
Der gåfvos helga siar-svar, de åren,
Då menskan knä för Diktens vishet böjde.
Men ack! när frågarns blick Prestinnan röjde,
Hur vildt kring hennes skullra spriddes håren,
Hur smärtligt skalf i hennes ögn tåren,
Den stund hon på sin spådoms trefot dröjde!
Blek fiatt hon der, att hugna jordens söner;
Och, darrande för helsningen från Guden,
I qval förnam hon undergrottans susning.
Din Sangmö så: väl lilvels djup hon röner,
Och hör dess röst; men tynar hän vid ljuden ,
Snart mördad at' en öfvermäktig tjusning.
1790 - 1855
E L G S T R Ö M.
Pä Solens berg ett tempel förr man höjde
Ät Gudomen för Ljuset, Sången, Våren;
Der gåfvos helga siar-svar, de åren,
Då menskan knä för Diktens vishet böjde.
Men ack! när frågarns blick Prestinnan röjde,
Hur vildt kring hennes skullra spriddes håren,
Hur smärtligt skalf i hennes ögn tåren,
Den stund hon på sin spådoms trefot dröjde!
Blek fiatt hon der, att hugna jordens söner;
Och, darrande för helsningen från Guden,
I qval förnam hon undergrottans susning.
Din Sangmö så: väl lilvels djup hon röner,
Och hör dess röst; men tynar hän vid ljuden ,
Snart mördad at' en öfvermäktig tjusning.