27.10.2012, 18:56
Per Daniel Amadeus Atterbom
1790 - 1855
S J U K B E T R A K T E L S E R.
1
När vårens späda englar åter tåga
Till jordens barm, som daggens trånad sköljer:
Jag väntar glömd, i skuggan som mig döljer,
Blott evighetens svar på lifvets fråga.
Förgäfves spännes bildningens förmåga
Till drömmar, dem en sansad tomhet följer;
Ett flor naturen för mitt öga höljer,
Och hjertat klappar blott af feberns låga.
Ja, äfven Du, o sångens konst! förjagar
Ej villigt mer min smärtas långa stunder;
Min sol emot en tidig vester skrider.
Jag hör, hur Nornan räknar mina dagar,
Oeh fåfängt kallar jag på Diktens under:
En Gud blott känner, hur jag tärs och lider.
II.
Dock, hvarför klaga? Hindra liljans tårar
Den skumma nattens frost, att nå dess krona?
Förgängelsen är kärlek, kan ej skona;
Hon älskar offret, som hon genombårar.
Så känn dig hedrad, att i Dig hon korar
Ett lif, hvars strängar dock ej längre tona!
Ej verlden kan ett mördadt hopp försona;
Ett skuggspel bländar endast harn och dårar.
Säll ängens Flora är, att lian slutar,
Långt innan hösten hennes fägring tömmer,
Det fromma, korta sommarlifvets öden.
Och när hon vissnande mot jorden lutar,
Hon anar först, hvad Modrens hjerta gömmer;
Ty njutningen är stum, och stum är döden.
III.
Snart glasets sand är tömd, och tråden skuren:
Den dunkla Sphinxens lejonklo mig spånner,
Och dubbelt hettar elden, som mig bränner;
Den är min ed, åt tingens drottning svuren.
Förenad med den eviga Naturen,
Jag snart med hennes sinnen ser och känner;
I hennes famn försmält med fordna vänner,
I hennes sköt till ny förvandling buren.
Mitt hjertblod sig i röda rosor sprider,
Min blick i böljan ljusets allbet fångar,
Min röst ur löfven tusendubblad susar.
Och när en vind ur nattens urna skrider,
I en oändlig suck, på molnens gängar,
Med fria vingeslag min ande brusar.
1790 - 1855
S J U K B E T R A K T E L S E R.
1
När vårens späda englar åter tåga
Till jordens barm, som daggens trånad sköljer:
Jag väntar glömd, i skuggan som mig döljer,
Blott evighetens svar på lifvets fråga.
Förgäfves spännes bildningens förmåga
Till drömmar, dem en sansad tomhet följer;
Ett flor naturen för mitt öga höljer,
Och hjertat klappar blott af feberns låga.
Ja, äfven Du, o sångens konst! förjagar
Ej villigt mer min smärtas långa stunder;
Min sol emot en tidig vester skrider.
Jag hör, hur Nornan räknar mina dagar,
Oeh fåfängt kallar jag på Diktens under:
En Gud blott känner, hur jag tärs och lider.
II.
Dock, hvarför klaga? Hindra liljans tårar
Den skumma nattens frost, att nå dess krona?
Förgängelsen är kärlek, kan ej skona;
Hon älskar offret, som hon genombårar.
Så känn dig hedrad, att i Dig hon korar
Ett lif, hvars strängar dock ej längre tona!
Ej verlden kan ett mördadt hopp försona;
Ett skuggspel bländar endast harn och dårar.
Säll ängens Flora är, att lian slutar,
Långt innan hösten hennes fägring tömmer,
Det fromma, korta sommarlifvets öden.
Och när hon vissnande mot jorden lutar,
Hon anar först, hvad Modrens hjerta gömmer;
Ty njutningen är stum, och stum är döden.
III.
Snart glasets sand är tömd, och tråden skuren:
Den dunkla Sphinxens lejonklo mig spånner,
Och dubbelt hettar elden, som mig bränner;
Den är min ed, åt tingens drottning svuren.
Förenad med den eviga Naturen,
Jag snart med hennes sinnen ser och känner;
I hennes famn försmält med fordna vänner,
I hennes sköt till ny förvandling buren.
Mitt hjertblod sig i röda rosor sprider,
Min blick i böljan ljusets allbet fångar,
Min röst ur löfven tusendubblad susar.
Och när en vind ur nattens urna skrider,
I en oändlig suck, på molnens gängar,
Med fria vingeslag min ande brusar.